|
||
Historien har givit den Arabiska Fullblodshästen
en unik särställning. Den är urkällan till så gott som alla varmblodiga
hästraser. |
|
|
::Den orientaliska hästen:: |
||
|
||
I det vilda höglandet i Nedjd, i hjärtat av Arabiska
halvön, har man funnit hällristningar med avbilder från 1300 f. Kr av
en häst som omisskännligt var av arabisk typ. Men också från det gamla
Egyptien, ca 2000 år f. Kr, har man funnit konstföremål som avbildar
samma hästtyp.
Det är fastställt, att faraonerna födde upp ädla
hästar i Egypten, samt att sådana hästar senare reds av beduinerna på
det arabiska höglandet. Det är också klarlagt att Mohammed på ett avgörande
sätt påverkade aveln av rena blodslinjer. |
||
![]() Victor Adam skapade omkring 1860 litografin med beduinen på arabhäst |
Var och en som i generationer fått lära känna det
arabiska fullblodet ger beduinerna rätt. Att Islams segertåg en gång
i tiden baserades framför allt på den arabiska hästens överlägsenhet
betvivlas inte. |
|
orientaliska hingstar och 30 inhemska ston,
vilka tillförde aveln en myckenhet arabiskt blod. Även kallblodsraserna
har fått temperament och rörelseförmåga från arabhästen, och flertalet
ponnyer har av arabhästen ärvt bättre ridegenskaper. I legenderna är arabiska fullblodshästar sagoomspunna, men sagan ligger här nära sanningarna, för även dagens rasrena arabhäst skänker samma glädje till sina ägare, uppfödare och ryttare - som de tusenåriga legenderna berättar.
|
||
![]() I Sverige grundade kung Karl XV ett arabstuteri 1864.
Vid kungens död 1872 delades stuteriet och hästarna skingrades. År 1953
importerade dr Aaby-Eriksson arabhingsten Jager från Västtyskland. Meningen
var att förädla och förbättra det svenska halvblodet. I och med detta
fick svenskarna upp ögonen för det arabiska fullblodet och det dröjde
inte länge innan den rena aveln var igång. |
||
nationell organisation som betytt mycket för den moderna
arabaveln och utbytet mellan olika länder. Alla arabiska fullblod införda i register och stamböcker godkända av WAHO härstammar från vad man brukar kalla orginalaraber, eller "desert breds". Dessa hästar är som det engelska ordet antyder födda i öknen bland beduinerna.
|
![]() |
|
Inom svensk ridsport är hästrasen ung, men visar
oanade möjligheter som tävlingshäst i alla kategorier. |
||
Den typiska arabhästen kännetecknas av skönhet, elegans och ädelhet parad med stolt resning, klassiska linjer och flygande gång. En häst som saknar dessa egenskaper kan visserligen vara en bra häst, men den är då ingen typisk arab. Arabhästen är mycket intelligent, lättlärd och tillgiven. Temperamentet är livligt men fromt. Den är dessutom långlivad, uthållig, tålmodig, lättfödd och anpassar sig lätt till olika förhållanden. Syn och hörsel är mycket skarpa. |
||
Skelett | Skelettet är av exceptionellt hård kvalité. Skallen är kort och bred, ögonhålorna stora och runda. Revbenen är 17 par (ibland 18). Svanskotorna är 16 - övriga raser har som regel 18. Ländkotorna är ofta 5 istället för 6. |
Huvud | Relativt litet och kilformat.Näsprofilen insvängd under ögonnivå. Pannan är bred med stort avstånd mellan ögonen. En utbuktning mellan eller just över ögonnivå (jibbah) förekommer ofta hos araber. Ganascherna är rundade och djupa. |
Öron | Fint utmejslade och spetsade samt harmoniskt placerade. |
Ögon | Stora mörka och lågt placerade på huvudet. Ögonvitan kan ibland skymta hos araben. Detta är inte något direkt fel, även om det inte är önskärt med för mycket ögonvita. |
Näsborrar | Stora, med fint utmejslade kanter nästan parallella med nosryggen. De ska vara rörliga med kapacitet att kraftigt utvidgas vid rörelse eller ansträngning. |
Nos | Liten, såväl framifrån som från sidan. Underläppen ska vara fast och sluten, såvida hästen inte är mycket gammal. |
Hals | Lång och elegant böjd. Detta är mera utpräglat hos hingsten än hos stoet, som kan ha en rakare hals. Den ska vara högt ansatt och övergången mellan hals och huvud (mitbah) ska vara lång och mjukt rundad. |
Bogar & manke | Bogen väl liggande för att ge ett långt steg. Manken så väl markerad och så lång som möjligt (ibland med "lansmärke"). Detta även om araben pga kortare kotutskott vanligtvis inte har så hög manke som exempelvis det engelska fullblodet. |
Rygg & länd | Relativt kort och muskelfylld rygg. Kort och stark länd utan sänkning framför korsets högsta punkt. Rygglinjen utgör en relativt horisontell linje över länd och kors mot svansfästet. |
Kors | Lätt takat, ganska platt, med så långt avstånd som möjligt mellan höftbens- och bärbensknöl och med stort avstånd mellan höftbensknölarna. På en utvuxen häst ska korset ej vara högre än manken. |
Revben & bål | Väl välvda revben och väl slutet flankparti. |
Extremiteter | Araben har en relativt lång överarm och korta skenor med väl markerade senor. Knän och hasar är väl markerade. Skenan är rak, torr och bred - ej knipt under framknä eller has. Skanken är bred och väl muskelfylld. |
Hovar | Runda och hårda med horn av bästa kvalité. |
Svans | Högt ansatt och bärs i en båge i jämnhöjd med eller över rygglinjen. Detta är - jämsides med det ädla huvudet och den stolt burna halsen - ett av rasens speciella kännetecken. Ibland kan svansen bäras förd åt ena sidan, vilket är accepterat men inte direkt önskvärt. |
Hårrem & tagel | Huden ska vara tunn (ådrorna kan ofta synas) och har en sidenskimrande lyster. Hovskägg saknas eller förekommer i ringa omfattning. Taglet i man och svans ska vara silkesmjukt och är ibland lätt vågigt. |
Färg & tecken | Alla färger är tillåtna förutom skäck eller black. Skimlar är vanliga. De föds mörka men ljusnar med åren - ofta blir de då helt vita. Somliga blir flugskimlar. En del stickelhåriga hästar ("roan" på engelska) bibehåller sin färg livet ut. Svart är ovanligt men förekommer. Vita tecken är ganska vanligt och kan ibland vara stora. |
Mankhöjd | Kan variera beroende på såväl uppfödning som arv, men vanligaste höjden är 145-155 cm. Avvikelser både uppåt och nedåt kan förekomma och några fastställda gränser finns inte. |
Gångarter & rörelser | Skritten ska vara fri och vägvinnande. Traven ska vara exceptionellt lätt och flytande och likaledes vägvinnande. Fri, rörlig bog och överarm. Bakbenen ska arbeta med en kraftigt påskjutande rörelse med väl krökta hasar. Hasens arbete är mycket viktig. Frambenen ska föras med schwungfullhet. Galoppen ska vara mycket jämn, elastiskt och välbalanserad. |
Exempel på allvarliga fel |
Konvext huvud ("ramskopf"). Hjorthals eller stel, vinkelrät halsansättning. Hängande öron. Över- eller underbett. Små ögon. Trånga ganascher. Flata revben. Bockhov eller alltför platt hov. Klena eller alltför vinklade eller raka hasar. Kort struttigt steg. Kort avstånd från höftbensknöl till svansfäste. Smalt, stupande eller kluvet kors. Dåligt buren, knipt svans. |